När jag och anna var tvunga att åka förbi huset för att hämta en tvätt att ta med ut till stugan för några dar sen så grät vi. fyfan va sjukt det är! Hela den dan var förstörd för det. För vi vet att vi aldrig kommer bo där mer, jag har liksom levt där nästan hela mitt liv, jag minns inget från där vi bodde innan så för mig har jag bott på ålis i hela mitt liv. det gör så jävla ont att skriva detta. om några dar så blir det sista gången vi åker dit och jag kommer fan inte klara av det. jag blir så jävla ledsen. det sista farvälet och sista gången vi åker på vägen mot huset och på gatan...ååh jag mår dåligt bara av detta,sjukt att man blir så fäst vid ett hus och svårt för förändringar. MEN ta mig inte fel,jag är så jävla nöjd med att äntligen bo i stan,ha en lägenhet och att bara kunna gå ner på stan när jag vill och sen behöver jag inte åka denna jävliga skit bussen varje möra. nu kan jag gå och cykla. Gudars va skönt det är!

nått som folk ofta kommenterar är att vi aldrig säger "hem" "att nu ska vi åka hem" vi säger alltid ålvägen"ålis" och anna säger aldrig "hem" till sitt hem. så vi säger liksom ålis,brois,stugis,trekantsgatan, ah ni fattar. jag har aldrig sagt nått sånt om "hem". undrar varför det är så egentligen?

Behövde få ut det här ur mig. det har hänt så mycket på så kort tid att jag inte fått säga nått om det.


älskade ålvägen 93! kommer sakna dig!

mitt rum som inte alls ser ut såhär längre,